Nedräkningen har börjat, om 100 dagar är jag tvungen att ta farväl av både dem som står mig närmast och resten av klassen som varit en stor del av mitt liv under tre år tillbaka. Jag kan fortfarande inte fatta att jag då ska vara beredd att ta klivit ut i vuxenlivet, det kommer jag nog inte ens att förstå när den dagen kommer. Någon vettig plan har jag inte heller för framtiden, tackade idag nej till Louises erbjudande om att vara hennes privatelev till hösten då jag inte vet alls vad jag vill göra än och jag vill inte ångra något jag tackat ja till. Även om det nu skulle vara en grym chans för mig att ta mig vidare med capris. Helst av allt skulle jag vilja att någon bestämde vart jag ska bo och vad jag ska göra efter skolan, för jag kan inte se någon som helst lösning på det just nu. Jag skulle inte heller tacka nej till att göra om det här tre år till, trodde aldrig att jag skulle säga det men, man inser inte vad man har innan man har förlorat det i guess. Jag hatar att allt ska ta slut med tiden, för det är verkligen så det är, med allt.