Tävlingen i helgen gick mycket bättre än jag hade förväntat mig, första klassen var han väldigt spänd och det var då svårt att rida honom mellan hindrerna och få bra vägar och distanser vilket ledde till ett missförstånd och ett stopp in i kombinationen, men helt och hållet mitt fel som ryttare, riktigt klantfel. I 1.20 gick han som en klocka, råkade lägga av honom för stort på en oxer som stod i en relativt svår sväng så han fick med sig bakbommen, annars avspänd och riktigt fin! Så jag är supernöjd över våran tävlingsdebut och ångrar inte alls att jag började med dom klasserna som jag gjorde. Nästa tävling är inplanerad på Stora Ekeby där vi rider 1.10, 1.15 och helgen efter det satsar vi på Falun, rider 1.10-1.20 torsdag, 1.20 fredag och hoppas på 1.30 debut. Snabba ryck, får se om vi hinner kvala. Beror alldeles på vad min herre är på för humör, höjden är som sagt inget problem för honom, det är på marken det sitter och fokus på mig som ryttare.

För övrigt har jag inte så mycket att säga mer än att allt känns riktigt hopplöst, mina framtidsplaner står stilla och motivationen är inte på topp till någonting. Men, jag är trött på att falla och att vara i total obalans, dags att ta tag i min osäkerhet och fatta alla jävla beslut. Man lever bara en gång, dags att börja ta vara på det ist för att drunkna i det som får mig att må dåligt.
Det som trots allt, håller mig uppe. Det är mina underbara vänner som alltid får mig att resa mig upp igen och håller hoppet uppe, sen allt över studenten, som faktiskt ger mig något att se fram emot. Jag ska ju faktiskt ta studenten?? hur gick det till?! tyckte ju nyss att jag började 7an. Galet, men något fruktansvärt underbart.